Nu har min prins kommit hem och jag lämnar syrummet mot tv-rummet & Let´s dance.och mys.

Dessa klänningar hann jag klar ikväll:

Nu har magen viskande tjatat en stund och nu skriker den nästan efter popcorn OCH min mamma sa en gång att man ska lyssna på kroppen, så det är bäst jag gör det nu

Innan jag åkte hela vägen hem från jobbet tog jag en sväng förbi tygaffärn & H&M. Det blev en del köp (skvallrar om det i ett senare inlägg)

Inne på tygaffärn arbetar bl.a en av mammas systrar. Den systern som jag tillbringade stora delar av mitt barnaliv hos. Den systern som varit mammas bästa vän. Den syster som sa till mig, när mamma fått sin sjukdom: Jag kommer aldrig att svika Kicki ska du veta, Den syster som inte varit hos mamma på många år.

När jag betalt för mina varor och ska gå ut ur butiken möter jag henne och anstränger mig för att hålla fasaden. Jag säger Hej och hon säger Hej tillbaka. Jag frågar hur det är och som vanligt har hon fullt upp men nu kanske mer än fullt upp. Hon frågar hur det är med mig och jag berättar att jag nu jobbar i Nordmaling och trivs jätte bra, men att det är långa resor som ger mig utrymme att tänka mycket.   

          När jag säger detta ser jag min lilla mamma och hennes syster som står framför mig:  

• fiska i Bäcksjön, 
• sola i Norrmjöle, 
• måla korgar, 
• plocka bär, 
• grilla, 
• skvallra, 
• sy, 
• nävra, 
• städa, 
• plocka, planera, 
• skratta och gråta tillsammans.  

Det brister för mig och tårarna väller upp och jag säger: Ursäkta jag kan inte sluta tänka på mamma när jag ser dig... 

Så lik din mamma är jag väl endå inte säger hon och frågar om mamma är lika ledsen nu. Jag svarar att det varierar, att hon dansade och sjöng på sitt vis den veckan hennes systrar E & E varit på många besök men att veckan bara jag och min syster mest var där på besök var mer tröttsam, lojj och sorgsen. Min moster, min mammas syster, måste återgå till sina sysslor och medan hon går iväg säger hon att det snart kanske blir lugnare för henne.

Jag går gråtandes ut ur butiken och riktar min nos mot H&M och hoppas att jag inte möter någon jag känner.

Att jag har ögonen full av tårar så de väller ut över mina kinder är det ingen som ser, så det gör inget att jag går så på stan. Alla har bråttom, alla har fullt upp med sitt. Det är ganska skönt att inte vara ensam men samtidigt få vara det.

Det finns så många sår eller är det ett sår som är så stort så det behövs många miljarder tårar för att läkas?

Har man kommit upp i min ålder (40) så är fredagsfit nästan fredagsmys OM man orkar nåt av det när fredagskvällen plötsligt är här, vill säga.

This my look this friday

Min onepiece från H&M Oplattat hår och helt ren från smink, hårgegga och annat nödvändigt för att våga visa sig utanför dörren, denna årstid då man är som blekast och fetast :)

Men jag tänkte om jag vågar så vågar du för mitt liv kanske speglar ditt...

Det leder vidare till en liten undersökning. Finns det något i min blogg som gör att du känner igen dig själv+

dusch och byter tårar mot varmt vatten

och sen tänker jag krypa in i något mysigt och inta syrummet och för att fira helgen.

Min prins är på kurs och lillgossen ska fira en kompis som fyller 18.

I bilen på väg hem från arbetet satt jag och surrade med min vän M i telefon - vi, hade lite att skvallra om när vi inte hunnit med under veckan. Så hör jag att det ringer och jag tittar på min telefon och ser ett nummer jag inte känner igen. Jag avslutar skvallret och svarar...

Det är Emma på andra sidan!

Hur konstigt är inte det på en skala???

Vem är Emma, undrar ni kanske? Även om ni inte undrar så skriver jag det.

Emma är min biologiska pappas frus dotter. Ni som inte vet, så har jag och min biologiska pappa inte mycket kontakt. För  nästan ett år sen tog jag mod till mig och ringde honom och frågade om han ville träffa mig en stund i Härnösand där han bor medan min man skulle döma fotboll där. Jag var så närvös och hade dragit på det någon vecka. Jag var rädd för att få ett NEJ. Jag fick inte ett NEJ. Vi träffades och han visade mig runt, men han frågade inget om mig. Vi byte kontaktuppgifter, mejl och så och jag hoppades att vi nu skulle få kontakt. Men icke. 

Så ringer nu Emma och hon står vid mitt hus och vill träffa mig OCH jag är inte där. Jag är på E4:an vid Nordmaling 8 mil bort. MEN hon ska vara kvar i Umeå under helgen så hon kommer tillbaka. Jag blir så häpen, så tagen att mina ögon blir tårfyllda igen. MEN jag är glad, jag är rörd, jag mår bra, jag tycker det ska bli kul.

Mer tårar kommer senare men det tar jag i ett annat inlägg. En sak i taget.

Är det en myt att tårar är läkande? Om inte så har jag många sår. 

Kanske tycker du jag är överkänslig ~ hellre det än underkänslig.

Vem är överkänslig egentligen?

Finns något som underkänslig?  I så fall: Hur många sår kan en underkänslig person få innan bägaren rinner över?

Jag känner mig rätt ensam med mina tårar - men förnuftet mitt säger att jag inte är ensam, jag har bara inte har träffat så många som tillåter sigsjälv att visa sina känslor.

MEN idag, och det var fint. Och jag känner att jag är inte udda eller överkänslig eller vilket namn man nu kan använda på mig. 

En kollega berättade för mig idag om en fight hennes dotter hade haft med sin bästa vän. Min kollega säger: Åh, det här är jobbigt och hennes ögon blir tårfyllda men hon forstätter berätta.

Jag lider med henne MEN samtidigt är det en underlig härlig känsla som sen strömmar genom min kropp:

     Jag är inte en av få.  

Min kollega som alltid är så glad och ärtig, är inte underkänslig, inte överkänslig utan bara helt fantastisk!

Tack K för att jag fick träffa dig, för att du anförtrodde dej till mig. Tack!

Dagen forsätter i känslobanan för mig, men jag väljer att ta en sak i taget - en sak per inlägg så jag inte bubblar över

En från personalen möter dig i hallen och säger att en av dina elever hittat en 20-lapp på skolgården och att en av hennes tappat sin, men att din elev hittar på olika historier om denna 20-lapp så hennes elev får inte tillbaka den (20-lappen skulle gå till att köpa ett simborgarmärke). Hon ber dig ordna detta.

Du ger din elev två alternativ:

1. Ta fram 20-lappen

2. eller ringa hans föräldrar

Din elev vägrar båda och hittar på olika historier om 20-lappen OCH det syns tydligt att din elev ljuger och hittar på. 

Plötsligt visar det sig att händelsen ägde rum för exakt 8 dagar sen och att personalen som bad dig ta över "caset" / fallet hade glömt reda ut detta. 

Vad gör du?

Jag ringde ena föräldern som helt naturligt skyddade sitt barn och menade att deras barn hade frågat om någon tappat den och att ingen ville kännas vid det. Jag påtalade elevens olika historier om 20-lappen och hur fin och duktig eleven blivet i skolan MEN att denna situation inte gör barnet mer populär och att eleven i fråga måste ha med sig en 20-lapp nästa dag.

Får man det man hittar? Var går gränsen?

Hur långt tillbaka i tiden bör man gå i ett fall som detta?

Hur långt tillbaka i tiden är man "tjuv"? Jag menar är man mindre tjuv om det gått en vecka eller två sen tillfället?

Är man tjuv om man hittar något och inte lämnar ifrån sig det man hittar?

Är det att "tjuva" när man hittar MEN ljuger om hur och när och vad och hittar på olika storys?

Jeans från Häggströms, linne från H&M, blus från Laredoute: