mamma är du ledsen varför ler du ej

vill du jag ska måla någonting åt dig

många vackra färger har jag ännu kvar

gråt ej lilla mamma allt ska bli så bra

jag ska måla hela världen lilla mamma

full av solsken varje dag

att det regnar och är grått det gör detsamma

du ska solsken i ditt fönster ändå ha

alla blommorna du gärna ville köpa

lilla mamma jag ska måla dem till dig

jag ska måla hela världen lilla mamma

och allt ska bli så ljust och glatt för dig

önska lilla mamma, önska vad du vill

färgerna är många och de räcker till

himlens alla stjärnor

sagans alla slott

allting kan jag måla mamma önska blott

jag ska måla hela världen lilla mamma

full av solsken varje dag

att det regnar och är grått det gör detsamma

du ska solsken i ditt fönster ändå ha

alla blommorna du gärna ville köpa

lilla mamma jag ska måla dem till dig

jag ska måla hela världen lilla mamma

och allt ska bli så ljust och glatt för dig

Måste bara få TACKA av hela mitt hjärta, av hela min själ både ni som lämnar kommentarer och mejlar mig, när jag försöker hitta ord till mina tankar om mig och mamma.

Era ord fick mig att se BEKRÄFTELSE ur ett annat perspektiv. 

Min mamma har aldrig sagt eller visat att jag var/är "mindre bra" (om jag inte verkligen gjorde något som var mindre bra, som att tjuvröka, retas med brosan och smyga mig in på hans rum etc) Min mamma var nöjd och stolt över mig, även när jag fick en tvåa i betyg och jag själv var besviken så tyckte min mamma att jag var bra. Min mamma hade inte höga krav.

När jag studerade vidare, senare i livet, tänkte jag ofta och besvikelsen kom över mig om varför mamma inte ställde högre krav på mig. MEN nu förstår jag: Jag behöver inte prestera för att mamma ska tycka om mig. Det viktiga för mamma var att vi aldrig gick till sängs med att vara ovän med någon. Att vi inte skulle bråka om små saker - det finns viktigare saker att ägna tiden till. Att vi skulle hjälpa varandra och må bra.

Min mamma älskade mig precis som jag var och som jag är MEN hon fick veta från en av sina närmaste att jag var mindre bra OCH nu förstår jag varför, tror jag. Den personen behövde och kanske fortfarande behöver bekräftelse och gjorde kanske allt för att lyfta sina egna barn om någon annans barn fick större uppmärksamhet. Har man inget att lyfta kan man ju sänka någon annan... eller?? OCH kanske är det denna persons bekräftelse jag i så fall söker då jag verkligen sett henne som en del av mitt liv, då jag varit så mycket hos henne. Då jag verkligen njöt av att hon var med i barnens lek. Hon lekte med oss. Hon hittade på härliga bus. Hon var en sån mamma jag själv ville bli OCH nu ser jag den mörka sidan också. Allt har två sidor. Och jag inser att jag kommer aldrig att få hennes bekräftelse så nu ska jag sluta jaga den. Jag behöver den inte, men det vore skönt att ha den ;).

Min mamma är min mamma och hon har alltid älskat mig för den jag var och älskar mig för den jag är OCH jag har hela tiden älskat henne och hoppas och tror att hon inte tog åt sig när det sas att jag mindre bra.

Nu ska jag ta alvedon och ett varmt bad med eukalyptusolja, ville bara formulera mina tankar först.

Jag ska sortera, slänga, packa, lägga saker på sin plats... men jag är trött. Jag tänker, jag funderar. Hur ska jag få min vardag att gå ihop med allt jag vill göra?

Det gäller att prioritera. Men vad ska jag välja bort. När jag lämnade mamma idag slog det mig. Kan jag arbeta som en av mammas assistenter? Då har jag jobb och mamma på samma gång. MEN skulle jag klara det? Ska jag välja ett butiksarbete och försöka få arbeta på obekväm arbetstid så jag har fler lediga timmar över till allt jag vill göra?

Det dåliga samvetet gör sig hörd i maggropen varje gång jag lämnar mamma. Skulle det dåliga samvetet försvinna om jag arbetade som ass. hos henne? Skulle mitt dåliga samvete förvinna om jag visste att hon fick två korta besök per dag? Skulle det gå att ordna? Jag menar om jag slutar rida på måndagar så skulle jag praktiskt kunna hälsa på mor 6 dagar i veckan fram till sommarlovet, sen varje dag. Finns det möjlighet för andra att dela upp sig och hälsa på henne också, så det blir ett besök av mig per dag och ett av andra per dag?

Jag frågar och svarar nej det är inte möjligt. Mitt dåliga samvete skulle nog förbli. Men varför? Detta dåliga samvete? denna magont? Handlar allt om min egen bekräftelse - mitt eget ego?

Har inte alls tänkt så tidigare, men vi är ju oss själva kärast och någon sa/skrev något som fick mig att tänka på BEKRÄFTELSE. Kanske fick jag inte den bekräftelse jag behövde som barn och därför söker jag den nu i all desperation innan det är för sent. Vi vill ju alla bli älskad för den man är av sin mor.

När jag var litet var jag nog rätt besvärlig. Jag var ofta hos en av mina kusiner på lov och helger. Jag minns så väl att jag fick en fin liten bok att skriva dikter i av min kusins föräldrar. Jag skrev en dikt och fick så fint beröm att jag genast skrev en till. När jag visade min nya dikt för kusinens föräldrar fick jag veta att jag var för mycket, att det inte var så man gjorde, att det ska ta tid mellan dikterna annars blir de inge bra. Jag blev ledsen. Jag ville ju bara vara bra. Vad tror ni sagts om mig när jag bara var 17 år när jag blev gravid och valde att behålla barnet... När jag fick spela huvudrollen (Julia) i Romeå & Julia så ifrågasatte min kusins mamma varför jag fick huvudrollen - det fanns ju andra som skulle ha gjort den rollen bättre. När jag började tjuvröka och festa på gymnasiet fick jag också veta att det var ju så typiskt bondtjejer att låtsas vara äldre än vad de är. Och så har det faktiskt varit... vad jag än gjorde eller inte så fick både mor och jag veta att jag var inte bra. 

Och när jag fick höra sånt, vad fick då min mamma höra om mig?

Jag var inte så bra. Jag kan inte backa bandet och göra det ogjort men jag kan försöka finnas för mamma och visa henne att jag älskar henne trots att jag inte är så bra och kanske gottgöra att jag inte var så bra som barn och tonåring. På något sätt ställa allt till rätta - bevisa att jag visst är lite bra trots allt. Kanske, kanske kan vår tid tillsammans ge mig en bekräftelse på att jag är lite bra.

Jag vet inte, men så kan det ju vara. Att jag vill visa mamma och mig och alla hennes nära att jag är faktiskt lite bra och det vill jag få bekräftat... eller så får man kanske inte uttrycka sig, men kan det inte vara så, även om man inte få uttrycka det så?

Allt var så bra när vi kom. Svärfar var redan där och min bonuspappa kom från återvinningen i samma stund som vi.

Vi kom med presenter och ballonger till mor som blev så överraskad och glad

Inga märkvärdiga presenter, två par röda tjocksockar, en röd kofta, en stor t-shirt med texten: Världens bästa mamma och på toppen ett par blommiga mjukisbyxor ;) som jag själv sytt. Uppmärksamheten var nog den största lyckan.

Så åt vi andra av tårtan (inte jag då som ännu inte lärt mig äta tårta)

och vi pratade om än det ena och än det andra i ett huller och buller så mamma blev ledsen och började skrika. Assistenterna tog henne till vardagsrummet där hennes säng står och de försöker lugna ner henne. Det blev för mycket ljud för henne, får många konversationer att hänga med på.

Jag frågade om jag fick gå in till henne, men fick veta att det blir lugnast för henne om jag väntar tills hon varvat ner. Assistenterna kallade på min bonuspappa, han har en lugnande effekt på mor OCH då hade det mest magiska hänt. Mor frågade efter mig. Hon ville att JAG skulle komma! De kallade på mig och jag gick in till mor som nu låg i sängen. Jag kramade henne och kunde inte hindra några tårar. Jag pratade med henne så tyst och lugnt och baddade hennes varma ansikte med våta, svala servetter. Jag fick ungefär två timmar med min mamma i vår ensamhet. Ingen assistent, ingen bonuspappa, ingen annan, bara hon och jag.

Gaserna gjorde sig påmind och hon grinade varje gång tills den kom ut, då log hon nöjt. Jag började säga att hon inte skulle gråta, att det blir nog lättare om hon biter ihop och tar i. Och jag tror det hjälpte för hon gjorde som jag sa och gaserna kom en efter en. Tur, de inte luktade. Vi kramades, jag masserade hennes mage, fick henne att dricka, sjöng till Wisex, höll hennes hand, nynnade och kramades mer.

Så blev mor så trött, så trött, men hon stretade mot, ville inte alls ha John Blund som besökare.

Så kom bonusfar tillbaka efter en tur till återvinningen och när mor såg honom lyste hon upp som den finaste solrosen. Hennes kärlek till sin man syns så tydligt. Nu var hon lycklig och jag lämnade henne för denna dag.

Några fler besök fick mamma inte denna dag, men idag, skulle storasystrana E & M komma förbi. Mamma kommer att bli så glad! Jag hoppas fler av hennes syskon trippar förbi någon dag då det gör henne så varm och glad av kärlek.

Tiden räcker inte till. Jag har inte hunnit dela med mig, dokumentera ;)

Men nu har jag laddat upp några foton från mammas tid på lassa sist.

Den 15 april. Mamma är så trött, så trött. Hon hade fått lugnande inför röntgen av hennes hand som var så svullen, blå & röd.  

Den 22 april hade lilla mor två fåglar som gärna ville in och hälsa på henne på lassa

Mamma låg i sin säng och njöt av se på sin älskade man. Hon kunde inte se sig mätt och hon var så lycklig.  

Det var visst en liten fraktur i mammas hand som läkarna upptäckte efter en andra granskning av bilderna. Hon har blivet lindad men hon har inte ont.

En mysig stund, där mamma är fylld av kärlek och njuter så av kramar och att se på sin älskade man. Det syns i hennes ögon hur lycklig hon är som har honom. Det är kärlek - så mycket vacker kärlek.

Nu ska jag packa lite, så mer om mamma sen.

Hur lång tid är sen?

Idag är det 5:e maj och mammas 64-årsdag. Jag hade hoppas och önskat henne en toppendag med många korta besök. Så blev det inte.

Jag, min prins och min svärfar kom och gratulerade henne mitt på dan. Min allra käraste syster har ont i halsen och halsont vill vi inte ge mor så Sis fick inte komma på lilla mors dag. 

Efter... 

DATAKRASCH!

Det är nog inte meningen jag ska göra ett inlägg ikväll. På arbetsdatorn svarar inte programmen, på min stora dator segar allt och nu har jag tagit fram min lilla laptop men den stängdes av bara så där - men nu fick jag igång den igen. Helt klart är det ett tecken på att jag ska skriva om mors dag en en annan dag.

Jag vill bara säga:

Krama er mamma med hela ert hjärta, be om förlåt för alla dumheter du gjorde som liten och våga känna att du älskar din mamma. Gör det NU eller så snart du kan och gör det om och om och om och om igen!

Jag önskar att jag hade gjort det mycket tidigare i livet, mycket, mycket tidigare...

Min allra käraste syster fann denna bild på lilla mamma & vår styvpappa.

Tänk, detta var ju inte för så länge sen. 

Jag ser på mor och tänker, vilken tur att vi inte vet vad som väntar. Samtidigt blir jag så rädd: Kommer jag att gå samma öde till mötes... Fy vad tragiskt det är ibland. Min mamma. Minnerna är... jag minns knappt nu.

Igår for jag förbi på Geriatriken med en kycklingtallrik till styvfar, han gillade den skarpt. Och lilla mamma hade nyss varit på ett toalettbesök och flyttat från den stolen, till sängen och från sängen till rullstolen OCH det gick sååå bra! Hon var glad och hungrig och fick fram flera ord. Hon sjöng både så det hördes och inte. 

Hon ville ut, men det var ju nästan kväll. Då frågade hon efter sin mamma och styvfar svarade att vi inte kan hälsa på hennes mamma på hemmet då de har magsjuka där. (Det är så vi svarat då vi inte tror att mammas mamma, min mormor, som nu blivet dement, men som är mer kry än min mamma inte skulle klara av att se sin dotter så sjuk så mamma faktiskt är) Mor min är i alla fall med och sa

Igen? Näää...

Sen forsatte hon fråga efter Bruno (hennes hund), sin syster M, och sen alla andra av hennes syskon en efter en. Vi svarade till en början som det är: att Bruno är med M i fjällen och att vi kan hälsa på hennes lillasyster E och hennes K när vi kommer hem osv MEN sen när hon frågade efter syskonen som vi inte hört från på några år visste vi inte vad vi skulle svara. Vi vet ju inte varför de inte ens hör av sig, inte ens till mig eller till min styvfar och undrar nåt om mamma. Lever de? Är de rädda? Bryr de sig?

Den 5 maj fyller mamma år och hon vill ha fest, hon vill träffa alla sina syskon. Jag undrar om det går? Jag undrar om mamma klarar alla på en gång? Kanske om man bokar en liten lokal, för hemma skulle det bli trångt. Någon i taget skulle gå men skulle det gå att samordna? Och framförallt VILL hennes syskon ge henne den presenten på hennes 64-års dag? Jag menar man vill ju inte tvinga någon och kommer några men inte alla, vad skulle då mamma tro? Att hon sårat de som inte kommer???? Och hur är mammas dagsform den 5 maj...

Med många frågor och få svar börjar jag denna tisdag.