Lördag och all tid i världen, trodde jag ja :)

Skjutsade, vid 12.30-tiden, minsta guldgossen till en fotbollsmatch han skulle döma och i min tankeplanering skulle jag ha hunnit vara kreativ till massor i syrummet fram till dess - men icke! Jag hade bara satt på värmen och tittat på något symönster - vart tog all tid vägen???

Svängde förbi Sibyllas och köpte lite mat till mig och styvfar innan jag var framme på Geratriken och mamma. Oj, vad mycket folk det nu var här - ja på avdelningen alltså. 

På mammas rum fanns min styvfar, min allra käraste syster och hennes son - vackraste, sötaste Noah och en assistent. Mamma låg i sängen och var ledsen och inte så kontaktbar. När någon av oss närmade sig henne och försökte få kontakt blev hon spänd och började skaka och nästan få ett utbrott som igår. Vi fick stå någon meter ifrån och bara vara lugna och tysta. 

När allra käraste syster lämnade mamma berättade assistenten att lilla mor hade varit lugn - att hon inte varit så här hela dagen. Världens snyggaste Noah hade varit på hennes mage i sängen och jollrat och försökt få tag på sin mormors näsa. Lilla mor hade varit lugn och harmonisk och själv lagt ner sina spända ben så Noah skulle ha det bekvämt.

          Åh, vad jag önskar att jag var där då. Det hade varit ett fint och underbart minne.

Jag är glad att min syster fick se, känna och uppleva det som måste ha varit alldeles magiskt. 

Mamma skulle sen på toa och jag och min styvfar väntade i allrummet utanför medan en från personalen och assistenten skulle hjälpa henne - då hörde vi hur utbrottet och raseriet kom. Samtidigt lyckades en av de andra patienterna ta sig in till mammas rum. Jag gick genast dit för att visa henne ut från mammas rum MEN fick en handflata rakt över kinden. 

Det blev inget toalettbesök för mamma, vi får vänta tills hon lugnat sig. Styvfar undrar om hon fått i sig alla mediciner då mammsen är ovanligt orolig idag. Vi väntar och väntar, väntar ännu mer och snart måste jag gå och jag frågar om det är okej att säga hej då. Det är okej, så jag närmar mig mamma och böjer mig ner så vi hamnar på samma nivå. Hon gör ett ljud som påminner om tomten och jag Hoar och säger att jag är tomten. Hon ler stort och jag frågar om hon varit snäll. Hon nickar ivrigt och får fram ett klart och tydligt JA så skrattar hon så glatt. Men det är inte riktigt mamma som skrattar, det känns konstigt, det är ju mamma men min känsla... jag vet inte hur jag ska förklara. Vet inte själv om jag inbillar mig eller om det bara var en känsla...

Jag får min kram och jag pussar henne på kinden och säger att jag älskar hennes kramar och att vi ses imorgon.

När jag kom ut från hissen hörde jag det nya men bekanta skriket. Mamma. Med långsamma steg närmade jag mig hennes dörr och knackade lätt innan jag klev in. 

Två assistenter var där och mamma var inte på sitt bästa humör. Jag fick en stol och satt mig utmed hennes säng där hon låg. Försiktigt började jag prata med henne och snart var hon lugn och intresserad. Lite sång och applåder fick henne att le och må bra. När vi blev ensamma brummade det i hennes mage och hon pruttade högt.

Ne men, vad?! skojade jag med henne, Det var inte bara 1-0 utan 2-0.

Mamma skrattade glatt och gaserna fortsatte och likaså skratten. En sköterska tittade in och frågade om vi behövde hjälp. 

Nej, nej vi har bara kul, svarade jag. Och när sköterskan stängt dörren skrattade mor igen. Hon skrattar tills hon nästan gråter. då hämtar hon andan. Jag skrattar med och mitt skratt får henne att skratta mer. Det blev mer sång och applåder och några fler "mål" (pruttar) innan jag vart tvungen att åka ner till mäklaren. 

Jag sa till lilla mamma att jag skulle köpa en parisare och det ville hon också gärna ha, så jag lovade komma tillbaka. Mamma behövde på toa och ena assistenten var tillbaka och en sköterska kom för att hjälpa mamma till rätt plats för hennes behov.

När jag kom tillbaka till mor, satt hon i sin rullstol med min styvfar vid sin sida. Han passade på att åka iväg på ett ärende medan jag satt mig ner och matade mamma med pyttesmå parisebitar. Hon gillade det. 1/4 del fick hon i sig, sen hördes stimm och skrik från andra patienter utanför hennes dörr och mamma tittade förvirrat mot dörren innan hennes "utbrott" tog vid. Skrik och svordomar i en hejdlös fart. Stick! Försvinn! Satan! armarna vevades och med benen sparkade hon vilt. Jag försökte skydda henne från att åka av rullstolen och jag är alldeles själv/ensam med henne.

Kommer jag att klara detta? Ska jag ringa på klockan? Vad ska jag göra?

Plötsligt öppnas dörren och en annan patient kliver in och undrar om vi har en baby på rummet. En från personalen kommer och visar henne ut. Hon frågar hur det går och jag svarar: Jag vet inte..." Sen är jag ensam igen. Jag försöker stryka mamma ömt på armen, få henne att andas lugnt men det blir bara värre. Efter en stund kommer assistenten tillbaka men då blir mamma än mer arg och vevar sina armar mot henne och skriker hemska saker.

Jag får en känsla av att hon ser hemska demoner och jag provar vara med i hennes värld - hjälpa henne att slänga ut dem. Och stundtals går det men samtidigt blir hon arg på mig och hånar mig genom att härma mig skrikande och slå mot mig. jag stryker henne och säger: 

Det är okej, mamma. Försvinn! Du får vara arg på mig. Stick! Jag älskar dig. Nu är dem borta, se! Du är världens bästa mamma.Kan jag få krama dig?

När vi väl slängt ut demonerna eller vad det är och hennes armrörelser lugnat sig lite håller jag om henne mjukt men stadigt och jag tänker att jag inte ska släppa taget. Jag tänker att jag ska visa dig mamma att jag är kvar no matter what. 

Efter 25 minuter har mors kropp lugnat ner sig men nu är hon helt apatisk. Jag kramar henne och jag finns kvar vid hennes sida.

När det är dags för mig att gå och jag säger Hej då, kommer en tår från hennes ögonvrå.

Jag kommer tillbaka imorrn. Får jag en kram, jag bara älskar dina kramar. Och jag ger henne några lätta pussar också. Sen smyger jag mig ut med dåligt samvete och försöker istället tänka på hennes pruttar och skratt och att jag var vid hennes sida - tätt intill vid hennes sida under hela "utbrottet" och tåren som kom tar jag som att mamma nu vet att finns där hos henne no matter what.

Idag är mamma trött.

Hon hade fått en ordentlig dos lugnande inför röntgen av hennes hand och efter denna upplevelse sov hon mest. Jag var där 3-4 timmar och hon sov mest hela tiden. Ingen fraktur var det dock i handen så det var tur. Hon vaknade till mellan varven och drack från hennes näringsdryck för att sen forsätta sova. Strax innan jag åkte vaknade hon till en längre stund och fick i sig lite hallon med med vispad grädde och en rulltårtebit. Mums :)

Några tröttsamma leenden och kramar blev det idag också och det gör mig så glad!

Tack alla snälla läsare för era kommentarer om det jag skriver om mamma. det värmer och stärker. Tack, ni är fantastiska!

En natt fick gå innan jag försöker hitta orden. 

Allt bör inte sägas, allt bör inte formuleras - även om det kan hjälpa någon annan, även om det kan ge stöd åt någon annan som befinner sig i liknande situation osv.

Det kan kränka. Det kan såra. Det kan förstöra relationer - och mammas sjukdom är mångt och mycket en anhörighetssjukdom så ibland får det räcka. TROTS att det är mamma som är sjuk och inte jag, inte, du, inte vi som står brevid så säger man en anhörighetssjukdom. Det är mamma som tappat sin motorik, det är mamma som sakta med säkert tappar allt. Att inte kunna göra sig förstådd, att inte kunna äta själv, att inte kunna tvätta sig själv, vårda sig själv, klä sig, formulera sig, greppa en hand MEN förstå det gör hon. Hon vet. Är det konstigt att hon då blir arg, ledsen och helt... helt vansinnig? Jag tycker inte det - men kan inget göra. Inget annat än att finnas till, vara nära och försöka locka fram en glädje mitt i allt. 

Mamma var arg igår. Hon var ledsen och frustrerad och hon har i sin ilska skadat sin hand. Den är blå och röd och svullen. Det blir nog röntgen inom kort. Men kramar gillar hon och vi kramar henne när vi kan.

Jag kommer så mycket väl ihåg att mamma sa, när hon var frisk som du och jag, att snälla ge mig en spruta så jag somnar in för alltid om jag blir så sjuk att jag ligger som ett kollo. Mamma är inget kollo. Mamma är medveten och frustrerad, arg och ledsen och någon spruta så hon somnar in för alltid vill hon inte ha och jag vill inte heller det och så vitt jag vet ingen annan heller som står på sidan om mamma. Så länge det finns liv finns det hopp. Jag hör mina vänner och jag hör andra säga: För guds skull se till att jag får dö om jag blir så där - om jag inte kan ta hand om mig själv, sätt mig på hem eller vad f-n som helst. Detta är inget värdigt liv. Ta bort mig. Jag vill inte vara en belastning för någon annan.

Jag kan nog också ha sagt något liknande MEN det tar jag tillbaka. Så länge det finns liv finns det hopp. Så länge hjärtat tickar finns det liv. Och detta trots allt jag vet, allt jag ser, allt jag känner. MEN jag skulle be om en drog som gör mig glad, som tar bort mitt medvetande om den förnedring som sker när jag nästan inget kan göra själv, när andra ska ta hand om min hygien och mata mig. En drog som gör att mina vänner, nära och kära vill hälsa på mig ofta och att de glädjs åt att min sista tid är kul trots allt nedbrytning, som själv också får en kick och mår bra av att hälsa på mig. Att jag inte är en belastning. Att när hoppet släcks kan ni minnas även den sista tiden: Hon var i alla fall glad och hade ingen ångest och vi hade det trevligt. 

Det händer så mycket i världen och vem vet, forskningen går framåt och under kan ju ske. Så länge det finns liv finns det hopp.

Besöket hos mamma på sjukhuset var... omtummlande. Till en början var hon lugn och drog lite på sina läppar för att visa ett leende. Jag hade med mig jordgubbar och nutella och hon fick smaka men fick bara i sig 1/4 av gubben.

Min styvpappa hade inte hunnit med att äta något alls på hela dagen, så han passade på att gå iväg för att få i sig något i magen. Efter han varit borta från mamma si så där 10 minuter började hon få panik och varken jag eller assistenten klarade av att lugna ner henne. Hon skrek och slogs med vevade med armar och ben och var flera gånger på väg ur sängen trots "stängslet". Vi gjorde vad vi kunde för att båda skydda henne från att göra illa sig själv och oss. Ass fick kalla på personal så vi kunnde försöka få något lugnande MEN det tog tid. Jag frågar om mamma vill ha en kram, jag säger att jag förstår att hon är arg, jag frågar om vi ska vara arg tillsammans och vi skriker ordet F*N tillsammans. Det blir bara sekunder av avslappning innan hon blir än mer arg. Styvpappa hann komma tillbaka innan någon sköterska kom och vid hans närvaro varvade hon ner.

Han får oftast inte vara borta från henne utan att hon blir så här. Hon kan få dessa ilskna utbrott även om han är vid hennes sida men då inte lika ofta. Det blev middagsdags för henne och vi tänkte att hon behövde miljöombyte men i matsalen var det på tok för ljust och mamma klarade inte av att en annan patient satt bakom henne och pratade med oss. Det blev inte många tuggor. Tillbaka på hennes rum förstod vi att hon behövde på toa och jag började röra mig hem, men var strax tillbaka då jag upptäckte attt jag glömt min handväska. Ett till utbrott var på gång. Läkaren gjorde just då sin rond också. Vi fick hjälpas åt att hålla henne så läkaren kunde lyssna på hennes hjärta. När hennes slag och sparkar började avta backade vi så hon fick vara för sig själv en stund och lugna ner sig. Då kom tårarna. Hon grät hejdlöst. 

Vi förklarade för henne, som vi gör varje gång. Det är okej. Du får vara arg. Det är ingen som blir arg på dig för det. Vill du kanske ha en kram? Mamma nickar och vi upprepar proceduren ett par gånger så är hon till slut lugn igen. 

Jag kramar min mamma så ömt och säger Mamma jag älskar dig mest i hela världen. Du är världens bästa mamma. Mamma ler, jag ler och vi får varsin tår som tränger ut ur ögonvrån.

Mamma jag behöver dig nu och samtidigt vill jag säga att

Allt kommer att bli bra mamma

Nu är mamma på väg till sjukhuset.

Hon är trött - de ska kolla om hon är uttorkad eller möjligtvis förstoppad. Hon blir inlagd.

Det har gått fort nu. Hon har svårt att äta så det blir mest flytande, näringsdrycker och risifrutti. I går när jag var med henne så var hon så trött, så trött. Dagen före var det lite bättre och vi lyssnade på: Jag ska måla hela världen lilla mamma och Kära syster. Två låtar hon gillar skarpt. Jag ska göra en Spotify lista till mamma med bara hennes favoriter. Har du något tips på låt hon kan ha gillat en gång i tiden så GIVE ME.

Mest är hon arg, min lilla mamma. Hon har än svårare att göra sig förstådd och blir väldigt ledsen och arg när vi är sååå döva. Vi måste skaffa hörapparat, tycker hon. Och det är väl självklart - i hennes huvud hör hon klart och tydligt vad hon säger och ber oss om MEN ut från hennes mun kommer knappt något ljud.

Vad min mamma sa, när hon var i min ålder:

         Se så pinsamt, hon är då minst 40 men tror hon är 20! Att gå i tights i den åldern...

Jag som älskar tights/leggings undrar så klart hur många som säger typ så om mig.

Här är dagens outfit

Blommiga leggings från H&M, en favorit tröja också från H&M (har den även i blått). Halsbanden har jag gjort själv.

Som fröken säger jag nu: Go for monday 

Ska nu fixa hår och make-up innan jag drar till arbetet.