Poff, där kom blixten. Den var mamma inte beredd på. Men nu 

Jag ber henne le, hon är ju fotomodell nu.

Hon är underbar. Jag tror ingen kan förstå vilken styrka min mamma har - att vara så medveten men så hjälplös.  

Ser ni att naglarna är målade. Jag tycker min mamma är så fin, så söt och vacker. Hennes gråa hår som kommit fram är som silver och hade hon kunnat hade hon tonat över sin naturliga fina silverfärg som nu kommit. Men vi berättar hur fin den här, hennes silverton och hon nickar belåtet över att vi tycker hon är snygg.

Ja, lite blek om nosen men snart på G mot vårat lilla symaraton ;)

Jag har vaknat svettig 3 nätter i rad nu med mammas gråt, skrik eller röst på rop efter hjäp på näthinnan. Men det var ju bara en dröm... en dröm som förföljer mig under natten och sen på dagen. Vad betyder det? Är det ett tecken på att mammas livslina snart är slut? 

Finns inget hopp längre? Under har skett förr och även om mitt förnuft säger annat så hoppas jag på ett under. Jag vill inte, mamma vill inte, min styvpappa vill inte, min syster vill inte, vill inte, vill inte vill inte sluta hoppas. 

Förnuftet säger åt mig att försöka göra så mammas sista tid blir till hennes lyckliga. Jag undrar hur? Jag vet att hon saknar sina syskon, hon har sju men hon vet inte om alla finns kvar, för det är bara några få av de som hälsat på henne sen hon blev sjuk. Nyligen var två av hennes systrar på besök och även om lilla mor inte kunde visa hur glad hon blev så lever minnet kvar av deras besök och när jag frågade henne om hennes systrar E & E hade varit och hälsat på - lyste hon upp och nickade ivrigt. Hennes skakningar avtog hon slappnade av för en stund. Tack snälla E & E för ert besök gör gärna om det om ni har möjlighet.

Jag försökte få en av hennes systrar att hälsa på lilla mor tidigare MEN det bidde inget och det skär i hjärtat för jag vet att mamma hade gillat det OCH jag vill verkligen att mamma min ska få gilla sin sista tid i livet. Men vad kan jag göra? Ska jag tvinga dem? Det kan jag inte. 

Alzheimers är verkligen en sjukdom på många nivåer. Är det så vi människor fungerar att vi undviker de nära som blivet sjuka? Varför i så fall? Är vi rädda att själv bli sjuk? Är vi egoistiska? Tror vi att vi inte har något att tillföra? Tror vi inte att... vad tror vi?

Ja, lite blek om nosen men snart på G mot vårat lilla symaraton ;)

Jag har vaknat svettig 3 nätter i rad nu med mammas gråt, skrik eller röst på rop efter hjäp på näthinnan. Men det var ju bara en dröm... en dröm som förföljer mig under natten och sen på dagen. Vad betyder det? Är det ett tecken på att mammas livslina snart är slut? 

Finns inget hopp längre? Under har skett förr och även om mitt förnuft säger annat så hoppas jag på ett under. Jag vill inte, mamma vill inte, min styvpappa vill inte, min syster vill inte, vill inte, vill inte vill inte sluta hoppas. 

Förnuftet säger åt mig att försöka göra så mammas sista tid blir till hennes lyckliga. Jag undrar hur? Jag vet att hon saknar sina syskon, hon har sju men hon vet inte om alla finns kvar, för det är bara några få av de som hälsat på henne sen hon blev sjuk. Nyligen var två av hennes systrar på besök och även om lilla mor inte kunde visa hur glad hon blev så lever minnet kvar av deras besök och när jag frågade henne om hennes systrar E & E hade varit och hälsat på - lyste hon upp och nickade ivrigt. Hennes skakningar avtog hon slappnade av för en stund. Tack snälla E & E för ert besök gör gärna om det om ni har möjlighet.

Jag försökte få en av hennes systrar att hälsa på lilla mor tidigare MEN det bidde inget och det skär i hjärtat för jag vet att mamma hade gillat det OCH jag vill verkligen att mamma min ska få gilla sin sista tid i livet. Men vad kan jag göra? Ska jag tvinga dem? Det kan jag inte. 

Alzheimers är verkligen en sjukdom på många nivåer. Är det så vi människor fungerar att vi undviker de nära som blivet sjuka? Varför i så fall? Är vi rädda att själv bli sjuk? Är vi egoistiska? Tror vi att vi inte har något att tillföra? Tror vi inte att... vad tror vi?

Jag dömer ingen, jag vill bara förstå varför de flesta av mammas syskon inte hälsar på henne. Har min mamma sårat dem på något vis eller vad har hon gjort som inte längre finns för de? Ingen bor längre bort än max 4-5 mil. Har de som inte hört av sig också drabbats av en dementsjukdom? Så kan det ju vara, vad vet jag. Ska jag skriva, eller ringa och fråga, vill jag veta svaren? Vill jag lyssna på deras undanflykter och bortförklaringar? Nej, det vill jag inte. Jag vill bara att ni ska hälsa på mamma. En timme/vecka är det mycket? Vill inte de veta något om mamma - sin syster? Jag menar mamma vet ju vilka de är och hon skulle känna igen alla sina syskon HON ÄR MYCKET VÄL MEDVETEN men kan inte riktigt förmedla sig, men hon vet. Oj, hon vet så mycket mer an vi kan ana. Men det är mindre än hälften av hennes syskon som ringer, som kommer ibland, som visar att de bryr sig. Mer än hälften ringer inte ens och jag vill kanske veta varför men vågar inte fråga...

När mamma inte längre finns hos oss vad händer då med relationen till hennes syskon? Eller relation och relation den finns ju knappt idag... Är det mitt ansvar att se till att det finns en relation... orkar man bära det ansvaret när ens mamma är sjuk?  Är det mitt ansvar att informera mammas syskon om hennes tillstånd osv.? Om det är så, snälla hjälp mig för jag orkar knappt bära min egen sorg.

Min kära lilla mamma har ingen bra dag idag, och så var det igår och dagen före det. Jag vill bara gråta när jag sitter brevid henne och försöker få henne att slappna av och sluta gråta... MEN det kan jag ju inte, då blir det nog bara jobbigare för min lilla mor. Mamma blir 64 år i maj och senaste åren har varit i panik för henne. Hon har alzheimers - inte den vanliga sorten. Hon har tappat allt utom sitt medvetande och sitt minne. Det började med att hon inte kunde komma på hur hon skulle knyta skorna, sen backa bilen och samtidigt svänga och därefter for finmotoriken och nu kan hon varken äta själv, stå eller gå. Knappt heller prata. Hon har muskelkramper och mycket deprimerad... och vem skulle inte vara det när man vet man kunnat och vet man vill men inte kan göra varken det ena eller andra och inte heller göra sig förstådd... Jag håller mig, och jag spänner mig och tårarna kommer när jag sitter i bilen på väg hem. OCH då blir jag så arg på mig själv. Så ARG för att jag är det ego jag är. Min styvpappa då, som har mamma hemma och finns där vid hennes sida varje minut på dygnet - som är den enda som ibland kan få mamma lugn, trots alla assistenter som också turas om att finnas hemma hos mamma och hjälpa henne till ett så värdigt liv som möjligt. Hur kan det bli så här? Hon ska ju egentligen jobba. Hon har ett tag kvar till pension men endå så...