Vad min mamma sa, när hon var i min ålder:

         Se så pinsamt, hon är då minst 40 men tror hon är 20! Att gå i tights i den åldern...

Jag som älskar tights/leggings undrar så klart hur många som säger typ så om mig.

Här är dagens outfit

Blommiga leggings från H&M, en favorit tröja också från H&M (har den även i blått). Halsbanden har jag gjort själv.

Som fröken säger jag nu: Go for monday 

Ska nu fixa hår och make-up innan jag drar till arbetet.

Vad min mamma sa, när hon var i min ålder:

         Se så pinsamt, hon är då minst 40 men tror hon är 20! Att gå i tights i den åldern...

Jag som älskar tights/leggings undrar så klart hur många som säger typ så om mig.

Här är dagens outfit

Blommiga leggings från H&M, en favorit tröja också från H&M (har den även i blått). Halsbanden har jag gjort själv.

Som fröken säger jag nu: Go for monday 

Ska nu fixa hår och make-up innan jag drar till arbetet.

Innan jag åkte hela vägen hem från jobbet tog jag en sväng förbi tygaffärn & H&M. Det blev en del köp (skvallrar om det i ett senare inlägg)

Inne på tygaffärn arbetar bl.a en av mammas systrar. Den systern som jag tillbringade stora delar av mitt barnaliv hos. Den systern som varit mammas bästa vän. Den syster som sa till mig, när mamma fått sin sjukdom: Jag kommer aldrig att svika Kicki ska du veta, Den syster som inte varit hos mamma på många år.

När jag betalt för mina varor och ska gå ut ur butiken möter jag henne och anstränger mig för att hålla fasaden. Jag säger Hej och hon säger Hej tillbaka. Jag frågar hur det är och som vanligt har hon fullt upp men nu kanske mer än fullt upp. Hon frågar hur det är med mig och jag berättar att jag nu jobbar i Nordmaling och trivs jätte bra, men att det är långa resor som ger mig utrymme att tänka mycket.   

          När jag säger detta ser jag min lilla mamma och hennes syster som står framför mig:  

• fiska i Bäcksjön, 
• sola i Norrmjöle, 
• måla korgar, 
• plocka bär, 
• grilla, 
• skvallra, 
• sy, 
• nävra, 
• städa, 
• plocka, planera, 
• skratta och gråta tillsammans.  

Det brister för mig och tårarna väller upp och jag säger: Ursäkta jag kan inte sluta tänka på mamma när jag ser dig... 

Så lik din mamma är jag väl endå inte säger hon och frågar om mamma är lika ledsen nu. Jag svarar att det varierar, att hon dansade och sjöng på sitt vis den veckan hennes systrar E & E varit på många besök men att veckan bara jag och min syster mest var där på besök var mer tröttsam, lojj och sorgsen. Min moster, min mammas syster, måste återgå till sina sysslor och medan hon går iväg säger hon att det snart kanske blir lugnare för henne.

Jag går gråtandes ut ur butiken och riktar min nos mot H&M och hoppas att jag inte möter någon jag känner.

Att jag har ögonen full av tårar så de väller ut över mina kinder är det ingen som ser, så det gör inget att jag går så på stan. Alla har bråttom, alla har fullt upp med sitt. Det är ganska skönt att inte vara ensam men samtidigt få vara det.

Det finns så många sår eller är det ett sår som är så stort så det behövs många miljarder tårar för att läkas?

Mor, så tyst och sluten, sitter i sin rullstol ute på altan. Kepsen döljer hennes ögon och täcket värmer hennes späda kropp. 

I söndags kom inte många ord från hennes läppar. Ljud och miner krävde ansträngning och sen började hennes ryckningar och trots sitt bälte gled hon allt mer ner från rullstolen. Vi måste sätta upp henne trots att hon tycker det är så otäckt - mycket otäckt. Det är inget vi vill plåga henne med, men vi måste. Det är så mycket mor är rädd för, så mycket som utlöser hennes ilska, som får hennes tårar att rinna, hennes lungor att ta i för att skrika, hennes muskler att spännas till skakningar... och så lite som gör hennes dagar

Jag försökte få henne att tänka på annat och frågade vilka som hälsat på henne under veckan. Det var en dum fråga.

Jag började prata om Noah och min syster, det var bättre för de hade varit hos mor dagen före. Och sen kunde vi prata om min svärfar som är en duktig besökare. Sen vart det inte mer och mor ville varken sjunga på hennes vis eller äta. Det var inte en av mors bättre dagar kan man väl kortfattat säga.

Jag beundrar min styvfar och önskar jag hade hälften av hans styrka, hälften av hans mod, hälften av hans värme, hälften av... ja, jag kan fortsätta in i det oändliga.

...och jag ska sova. Jag är trött, sorgsen, glad och lycklig på ett vis men så ledsen. Att se mamma så lycklig och nöjd i allt elände med denna konstiga form av alzeheimer gör mig både glad och ledsen på samma gång. Glad för jag vill inte att hennes sista tid i detta liv ska vara fylld av ångest. Ledsen för jag påminns om att det lilla hopp jag har om bättring snart inte alls finns minsta smula kvar av. Och det gör ont. Det gör förbannat jävla ont! Och jag vill lägga skulden på något - på någon.

Jag har gjort en egen kategori om mamma här i bloggen, men när jag bloggar från mobilen kan jag inte välja kategori - det hamnar under allmänt. Men jag redigerar det från datorn vid tillfälle.

Jag är trött, mina ögon torra trots att de fått vara så våta i e.m, så trött men jag kan inte somna. Måste blunda nu, måste sova, måste tillbaka till någon av mina andra verklighetar... Jag skrev ju det tidigare: för mig finns det mer än en verklighet.

God natt världen

När jag kom till mamma hade hon ont, men det var svårt för henne att få oss till att förstå det. Det kom ett: Måå 

till slut gissade vi rätt, men vad kan vi göra. Så blev det skifte för assistenter och mammas storasyster E kom och mamma fick tillslut tugga på en novalazid.

När skiftet var klart och storasyster E gått ville mamma ut på altan. Där var hon mycket nöjd över att storasyster E varit på besök och hon fick fram flera ord, men sen ville hon in för hon tyckte det blåste kallt. Väl inne pratade vi lite om ditt och datt och jag sa att jag träffat en gammal arbetskompis till henne som hälsade (det hade jag inte, inte nyligt i alla fall). Hon kom i håg och lyste upp och sa att hon ville hälsa på sitt gamla arbete på Ersboda och träffa alla kollegor hon hade där. Molly myste i hennes knä och mor myste av att Molly myste:

Så kom Felicia med Wisex version från högtalarna och mamma började sjunga och dansa på hennes vis. Sen avlöstes låtarna med Wisex efter varandra och mamma njöt av att sjunga och dansa och av all uppmärksamhet hon fick.

Tårar rullade sakta ner från mina ögon. Hon lyste, hon trivdes och det gjorde mig så lycklig.

Det är ju detta jag vill - att hennes sista tid blir hennes lyckligaste och när hon visar på sin lycka gråter jag.

Jag torkar tårarna, ingen har sett. Nu ska jag vara glad.

När jag sätter mig i bilen på väg hem igen kommer alla tårar... jag fattar inte hur jag är funtad! Jag blir så arg på mig själv. Jag puttar undan mina känslor och dyker in i syrummet och hinner sy en stund innan telefonen ringer. Det är mammas storasyter E. Hon undrar hur jag mår och jag tackar henne för att hon besöker min mamma så ofta - att hon finns kvar. När jag lägger på kommer än mer tårar. Jag kan inte hejda mig. Jag orkar inte. Varför bli ledsen när jag egentligen är tacksam över att systrarna E bryr sig och hjälper mamma till fina dagar. Och att hon sa att jag kan ringa henne om det är nåt. Det sa mammas lillasyster E också, när hon ringde mig tidigare. Det finns syskon som verkligen bryr sig så jag borde vara glad och inte våt i hela ansiktet av tårar.

Förlåt.

Jag skriver lite och tror att om jag får det svart på vitt så kan jag gå vidare.

När folk bryr sig - gråter jag - jag är inte ledsen - jag är glad - jag förstår inte att tårar ska komma när jag är glad.

Igår var svärfar och hälsade på min mamma. Det har nästan blivet en sed om lördagarna tror jag. En bra sed.

Mamma gillar besök även om hon inte alltid kan visa det, men hon visar det sen och gillar att vi pratar om besök hon haft.

Igår hände något läskigt i alla fall, sa svärfar, mamma svimmade och de ringde sjukvårdsupplysningen och fick vänta 20 minuter innan de kom fram.

Nu är det svårt att fokusera på sömnad och kreativitet, jag tänker på mor och jag ska dit idag så då får jag veta mer. Min underbara mor. Jag vill krama henne och höra henne säga: Såja gumman, jag är frisk nu.

Även om jag vet det så är det faktist så att en strimma hopp har kvar. Under kan ju ske. Det har hänt förr. Så varför skulle det inte kunna hända min lilla mor. Allt är inte vetenskap.

• På väg till arbetet i morse sa de på nyheterna att det röd-gröna blocket ökat enligt den senaste opinionsmätningen.

Det fick mig att le. :) 

• Att köra bil två (2) timmar varje dag ger utrymme till många tankar. Jobbiga tankar, kreativa tankar, planerande, reflekterande, ångesthöjjande tankar MEN som jag tillslut bestämmer mig alla beror på att I`m old now...  En 40-års kris. Jag får ärligt talat lite panik. Jag är 40 och har inte fast arbete och har långt ifrån hunnit allt jag vill, tiden räcker inte till.

• Idag är det rond för mamma. Jag funderar... och funderar. Hur skulle olika religiösaåskådningar förklara mammas tragiska öde? 

Helgen var bra för lilla mamma, skakningarna har avtaget och hon fick flera beök (systrarna E, min syster och sötaste Noah plus lilla jag och vår pussiga hund Molly) och minnen uppspelade för sig. Jag fixade parisare till mamma, vilket hon gillar. Hon fick också glänsa som fotomodell: 

• Jag hoppas mina insulingrejer kommit så jag kan återgå till pumpen - mitt blodsocker vill inte som jag med sprutor och följden blir trötta ögon, trötta... Kanske har någon önskat att köttätande myror ska äta på mina ögonlock så att jag alltid ser och är trött...