Tänker på annat en stund och ramlade in på en blogg med en tävling. En tävling som bara jag är med i än så länge. Ska det så förbli så vinner jag lite smycken.

Kolla in tävlingen HÄR - kanske blir det du som vinner för mig.

Varför måste livet så många gånger handla om prioriteringar?

Välja och tvingas välja bort, välja det ena på bekostnad av det andra. Välja blått och samtidigt välja bort rött. Det lila blir aldrig ett valalternativ hur jag än försöker och hela tiden känner jag att jag prioriterar fel... väljer fel.

eller kanske rätt. Men jag sviker det jag väljer bort - sviker rött. Och mina tankar kretsar kring det jag valde bort. Valde bort före något annat, så det jag valde (blått) får inte mitt fulla fokus och blir plötsligt lila OCH jag vill inte välja bort något. Jag vill välja rött och jag vill välja blått. Jag vill svika lila MEN vid vägskälet finns aldrig det lila som valalternativ. Den väg jag väljer blir lila så fort jag gjort valet att välja bort rött mot blått.

Kan jag skylla på tiden - tiden räcker inte till.

Kan jag skylla på tempot - det snabba tempo vi nu lever i

Kan jag skylla på mig själv - att jag inte mognat till den vuxne person jag borde vara - där livet handlar om att välja rätt, välja och att fel och/eller prioritera för & mot något/någon flera gånger per dag

Såra och dras med dåligt samvete

Besöket hos mamma på sjukhuset var... omtummlande. Till en början var hon lugn och drog lite på sina läppar för att visa ett leende. Jag hade med mig jordgubbar och nutella och hon fick smaka men fick bara i sig 1/4 av gubben.

Min styvpappa hade inte hunnit med att äta något alls på hela dagen, så han passade på att gå iväg för att få i sig något i magen. Efter han varit borta från mamma si så där 10 minuter började hon få panik och varken jag eller assistenten klarade av att lugna ner henne. Hon skrek och slogs med vevade med armar och ben och var flera gånger på väg ur sängen trots "stängslet". Vi gjorde vad vi kunde för att båda skydda henne från att göra illa sig själv och oss. Ass fick kalla på personal så vi kunnde försöka få något lugnande MEN det tog tid. Jag frågar om mamma vill ha en kram, jag säger att jag förstår att hon är arg, jag frågar om vi ska vara arg tillsammans och vi skriker ordet F*N tillsammans. Det blir bara sekunder av avslappning innan hon blir än mer arg. Styvpappa hann komma tillbaka innan någon sköterska kom och vid hans närvaro varvade hon ner.

Han får oftast inte vara borta från henne utan att hon blir så här. Hon kan få dessa ilskna utbrott även om han är vid hennes sida men då inte lika ofta. Det blev middagsdags för henne och vi tänkte att hon behövde miljöombyte men i matsalen var det på tok för ljust och mamma klarade inte av att en annan patient satt bakom henne och pratade med oss. Det blev inte många tuggor. Tillbaka på hennes rum förstod vi att hon behövde på toa och jag började röra mig hem, men var strax tillbaka då jag upptäckte attt jag glömt min handväska. Ett till utbrott var på gång. Läkaren gjorde just då sin rond också. Vi fick hjälpas åt att hålla henne så läkaren kunde lyssna på hennes hjärta. När hennes slag och sparkar började avta backade vi så hon fick vara för sig själv en stund och lugna ner sig. Då kom tårarna. Hon grät hejdlöst. 

Vi förklarade för henne, som vi gör varje gång. Det är okej. Du får vara arg. Det är ingen som blir arg på dig för det. Vill du kanske ha en kram? Mamma nickar och vi upprepar proceduren ett par gånger så är hon till slut lugn igen. 

Jag kramar min mamma så ömt och säger Mamma jag älskar dig mest i hela världen. Du är världens bästa mamma. Mamma ler, jag ler och vi får varsin tår som tränger ut ur ögonvrån.