Då var det dags för ombyte,.

Ska iväg och lämna lite träningskläder till lillgossen och då kan man ju inte typ åka i en one piece... inte jag, det törs jag inte. Trots min ålder & mognad  ;)

Stickad tunika från HM, röda leggings och rött linne från ? låt oss säga min garderob   Smycken från FiAZ 

Klockan från Ur och Penn

Så ett lång fjäderörhänge från FiAZ.  Oops ser att jag glömde något att ta på läpparna OCH magen glömde jag hålla in.  Pinsamt. =D hahaha... japp, så it is. Här har ni mig helt oreducerad.

Bara en liten uppdatering innan ögonlocket stänger för idag. Min modell för visning av de barnklänningar jag syr heter Agnes och här ser ni henne med en del av mina kreationer under symaratonsdagarna.

Information om kläderna kommer inom kort.

Natti natti världen OCH yes, Loreen vann. Tack alla!

Redan lördag... =(  Och sportlovet är slut. Snart måndag och jag har inte alls gjort allt jag ville, inte hunnit. Varför går det mesta så låååångsamt.

Idag är sista symaratondagen. Jag hade tänkt hinna sy sååå mycket men är bara helt klar med två flickkjolar tillverkade av resttygerna från en flickklänning jag snart är helt klar med - en prinsessklänning där jag bara väntar på en 6-årig modell för att kunna avslutta det sista. 

Ett par highwater leggings åt mig själv är klar MEN fållningen saknas på en kappa jag försökt mig på att sy (även den åt mig själv) En lila sommar-volang-flickklänning saknar snörning. Jag har börjat på en volangkjol i flickstorlek och planerade att hinna draperiet till lilla mor (måste göras idag) och flera toppar i vuxenstorlek och flera barnkläder, tygkassarna skulle göras klart och napphållare skulle jag också hinna med. Jag får tänka om, så jag inte blir allt för beviken på att jag inte hunnit allt jag ville.

...det är ju inte så länge kvar till påsklovet =)

I morgon söndag måste jag vara effektivt och snabb till 1000 % om jag ska hitta rensa bort grejer och möbler och göra visningsfint i vår lya. Mäklaren kommer till veckan. Har bestämt att ett rum till att börja med ska få bli packrum MEN då måste jag rensa ut det rummet först och det är i och för sig det minsta rummet MEN också det rum som vi har mest grejer i huller om buller (miljoner smågrejer) - men fatta vad skönt när jag fått struktur där. Det blir en härlig känsla.

Lovade på min facebooksida igår att jag skulle lägga upp foton på gårdagens kreationer här i bloggen... men då modellen saknades blev det inga. Jag tror ganska säker att hon kommer idag så då blir det via mobilen jag bloggar och lägger upp de kreationer jag fått ihop.

Jag önskar er en magisk lördag.

Precis, jag kan inte annat än att bli stolt.

Fast jag är inte inblandad i skapandet, jag är bara en storesyster, moster (gudmor) MEN håll med att min syster och hennes son är vackra

Poff, där kom blixten. Den var mamma inte beredd på. Men nu 

Jag ber henne le, hon är ju fotomodell nu.

Hon är underbar. Jag tror ingen kan förstå vilken styrka min mamma har - att vara så medveten men så hjälplös.  

Ser ni att naglarna är målade. Jag tycker min mamma är så fin, så söt och vacker. Hennes gråa hår som kommit fram är som silver och hade hon kunnat hade hon tonat över sin naturliga fina silverfärg som nu kommit. Men vi berättar hur fin den här, hennes silverton och hon nickar belåtet över att vi tycker hon är snygg.

När man blir väldigt besviken eller arg på någon, är det lätt att önska den personen åt h-vete. OCH det är inte hela världen för de flesta vet att innerst inne menar man det inte.

Men att för resten av sitt liv önska att: 

• marken du går på, går sönder, 
• ditt vin bli vatten
• blixtrar prickar dig
• olika olyckor händer dig
• du aldrig någonsin igen kan komma ihåg en pin-kod, asså aldrig, även när du får en ny.
• din klocka alltid gå tjugo minuter för sakta så att du alltid kommer för sent
• köttätande myror ska äta upp dina ögonlock så att du alltid är trött och även när du är pigg så ser du väldigt väldigt väldigt trött ut..
• Och att dina hårddiskar för evigt alltid krascha
  

Nu har vi varit och tittat på totalt tre insatslägenheter i veckan - och gissa om jag blivet förvånad. Första lägenheten föll jag för när vi kollade in den på hemnet men i verkligheten var den så liten, så liten. Små rum och otroligt smal hall. Där möter man inte varandra, där blir det högerregeln eller något.

Den andra lägenheten som var en stor femma var mycket mer jobb med än vad som syntes på nätet och likaså här var rummen mindre än vad bilderna på hemnet visade. Måste ha något med fotografens vinkling att göra eller nåt i den stilen, så när vi då i afton var och tittade på den tredje lägenheten som såg mycket fin ut på hemnet men som såg ut att ha väldigt små rum och få förvaringsutrymmen, blev vi mäkta förvånade. Här var rummen i alldeles lagom storlek och allt var tipp topp OM det hade varit någorlunda städat. MEN här kan jag tänka mig bo ena sekunden och andra sekunden anser jag nog att lägenheten är för fin för mig. Så läcker och trendig är inte jag. MEN jag kan ju alltid låtsas ;D

I morgon ska vi titta in en fjärde lägenhet som ser magiskt fin ut på hemnet och den verkar bara fööör perfekt, men prinsen min tycker den ligger lite för långt från city. Få se om han ångrar sig i morgon.

Till något helt annat: SYMARATON.

Det blev inte så mycket gjort, jag glömde strömkabeln och pedalen till min ena symaskin hemma så jag hade bara overlocken, så det bidde början på en barnklänning, början på en damtunika och massa skratt, planering, klippning av tyg och mönster OCH mycket god mat.

Bättre kreativitet i morgon då ska jag inte glömma strömkabel och pedal.

God natt världen.

Ja, lite blek om nosen men snart på G mot vårat lilla symaraton ;)

Jag har vaknat svettig 3 nätter i rad nu med mammas gråt, skrik eller röst på rop efter hjäp på näthinnan. Men det var ju bara en dröm... en dröm som förföljer mig under natten och sen på dagen. Vad betyder det? Är det ett tecken på att mammas livslina snart är slut? 

Finns inget hopp längre? Under har skett förr och även om mitt förnuft säger annat så hoppas jag på ett under. Jag vill inte, mamma vill inte, min styvpappa vill inte, min syster vill inte, vill inte, vill inte vill inte sluta hoppas. 

Förnuftet säger åt mig att försöka göra så mammas sista tid blir till hennes lyckliga. Jag undrar hur? Jag vet att hon saknar sina syskon, hon har sju men hon vet inte om alla finns kvar, för det är bara några få av de som hälsat på henne sen hon blev sjuk. Nyligen var två av hennes systrar på besök och även om lilla mor inte kunde visa hur glad hon blev så lever minnet kvar av deras besök och när jag frågade henne om hennes systrar E & E hade varit och hälsat på - lyste hon upp och nickade ivrigt. Hennes skakningar avtog hon slappnade av för en stund. Tack snälla E & E för ert besök gör gärna om det om ni har möjlighet.

Jag försökte få en av hennes systrar att hälsa på lilla mor tidigare MEN det bidde inget och det skär i hjärtat för jag vet att mamma hade gillat det OCH jag vill verkligen att mamma min ska få gilla sin sista tid i livet. Men vad kan jag göra? Ska jag tvinga dem? Det kan jag inte. 

Alzheimers är verkligen en sjukdom på många nivåer. Är det så vi människor fungerar att vi undviker de nära som blivet sjuka? Varför i så fall? Är vi rädda att själv bli sjuk? Är vi egoistiska? Tror vi att vi inte har något att tillföra? Tror vi inte att... vad tror vi?

Ja, lite blek om nosen men snart på G mot vårat lilla symaraton ;)

Jag har vaknat svettig 3 nätter i rad nu med mammas gråt, skrik eller röst på rop efter hjäp på näthinnan. Men det var ju bara en dröm... en dröm som förföljer mig under natten och sen på dagen. Vad betyder det? Är det ett tecken på att mammas livslina snart är slut? 

Finns inget hopp längre? Under har skett förr och även om mitt förnuft säger annat så hoppas jag på ett under. Jag vill inte, mamma vill inte, min styvpappa vill inte, min syster vill inte, vill inte, vill inte vill inte sluta hoppas. 

Förnuftet säger åt mig att försöka göra så mammas sista tid blir till hennes lyckliga. Jag undrar hur? Jag vet att hon saknar sina syskon, hon har sju men hon vet inte om alla finns kvar, för det är bara några få av de som hälsat på henne sen hon blev sjuk. Nyligen var två av hennes systrar på besök och även om lilla mor inte kunde visa hur glad hon blev så lever minnet kvar av deras besök och när jag frågade henne om hennes systrar E & E hade varit och hälsat på - lyste hon upp och nickade ivrigt. Hennes skakningar avtog hon slappnade av för en stund. Tack snälla E & E för ert besök gör gärna om det om ni har möjlighet.

Jag försökte få en av hennes systrar att hälsa på lilla mor tidigare MEN det bidde inget och det skär i hjärtat för jag vet att mamma hade gillat det OCH jag vill verkligen att mamma min ska få gilla sin sista tid i livet. Men vad kan jag göra? Ska jag tvinga dem? Det kan jag inte. 

Alzheimers är verkligen en sjukdom på många nivåer. Är det så vi människor fungerar att vi undviker de nära som blivet sjuka? Varför i så fall? Är vi rädda att själv bli sjuk? Är vi egoistiska? Tror vi att vi inte har något att tillföra? Tror vi inte att... vad tror vi?

Jag dömer ingen, jag vill bara förstå varför de flesta av mammas syskon inte hälsar på henne. Har min mamma sårat dem på något vis eller vad har hon gjort som inte längre finns för de? Ingen bor längre bort än max 4-5 mil. Har de som inte hört av sig också drabbats av en dementsjukdom? Så kan det ju vara, vad vet jag. Ska jag skriva, eller ringa och fråga, vill jag veta svaren? Vill jag lyssna på deras undanflykter och bortförklaringar? Nej, det vill jag inte. Jag vill bara att ni ska hälsa på mamma. En timme/vecka är det mycket? Vill inte de veta något om mamma - sin syster? Jag menar mamma vet ju vilka de är och hon skulle känna igen alla sina syskon HON ÄR MYCKET VÄL MEDVETEN men kan inte riktigt förmedla sig, men hon vet. Oj, hon vet så mycket mer an vi kan ana. Men det är mindre än hälften av hennes syskon som ringer, som kommer ibland, som visar att de bryr sig. Mer än hälften ringer inte ens och jag vill kanske veta varför men vågar inte fråga...

När mamma inte längre finns hos oss vad händer då med relationen till hennes syskon? Eller relation och relation den finns ju knappt idag... Är det mitt ansvar att se till att det finns en relation... orkar man bära det ansvaret när ens mamma är sjuk?  Är det mitt ansvar att informera mammas syskon om hennes tillstånd osv.? Om det är så, snälla hjälp mig för jag orkar knappt bära min egen sorg.