I bilen på väg hem från arbetet satt jag och surrade med min vän M i telefon - vi, hade lite att skvallra om när vi inte hunnit med under veckan. Så hör jag att det ringer och jag tittar på min telefon och ser ett nummer jag inte känner igen. Jag avslutar skvallret och svarar...

Det är Emma på andra sidan!

Hur konstigt är inte det på en skala???

Vem är Emma, undrar ni kanske? Även om ni inte undrar så skriver jag det.

Emma är min biologiska pappas frus dotter. Ni som inte vet, så har jag och min biologiska pappa inte mycket kontakt. För  nästan ett år sen tog jag mod till mig och ringde honom och frågade om han ville träffa mig en stund i Härnösand där han bor medan min man skulle döma fotboll där. Jag var så närvös och hade dragit på det någon vecka. Jag var rädd för att få ett NEJ. Jag fick inte ett NEJ. Vi träffades och han visade mig runt, men han frågade inget om mig. Vi byte kontaktuppgifter, mejl och så och jag hoppades att vi nu skulle få kontakt. Men icke. 

Så ringer nu Emma och hon står vid mitt hus och vill träffa mig OCH jag är inte där. Jag är på E4:an vid Nordmaling 8 mil bort. MEN hon ska vara kvar i Umeå under helgen så hon kommer tillbaka. Jag blir så häpen, så tagen att mina ögon blir tårfyllda igen. MEN jag är glad, jag är rörd, jag mår bra, jag tycker det ska bli kul.

Mer tårar kommer senare men det tar jag i ett annat inlägg. En sak i taget.

Är det en myt att tårar är läkande? Om inte så har jag många sår. 

Kanske tycker du jag är överkänslig ~ hellre det än underkänslig.

Vem är överkänslig egentligen?

Finns något som underkänslig?  I så fall: Hur många sår kan en underkänslig person få innan bägaren rinner över?

Jag känner mig rätt ensam med mina tårar - men förnuftet mitt säger att jag inte är ensam, jag har bara inte har träffat så många som tillåter sigsjälv att visa sina känslor.

MEN idag, och det var fint. Och jag känner att jag är inte udda eller överkänslig eller vilket namn man nu kan använda på mig. 

En kollega berättade för mig idag om en fight hennes dotter hade haft med sin bästa vän. Min kollega säger: Åh, det här är jobbigt och hennes ögon blir tårfyllda men hon forstätter berätta.

Jag lider med henne MEN samtidigt är det en underlig härlig känsla som sen strömmar genom min kropp:

     Jag är inte en av få.  

Min kollega som alltid är så glad och ärtig, är inte underkänslig, inte överkänslig utan bara helt fantastisk!

Tack K för att jag fick träffa dig, för att du anförtrodde dej till mig. Tack!

Dagen forsätter i känslobanan för mig, men jag väljer att ta en sak i taget - en sak per inlägg så jag inte bubblar över

Jag har en envis förkylning som som inte vill bestämma sig riktigt. Hatar velighet. Att gå så här länge, flera veckor, med en förkylning på G varje morgon och kväll tär och jag blir irriterad, trött och less.

Jag vill absolut inte bli sängliggandes och inte ha ork till nåt, så det är kanske därför min förkylning blir så långdragen och halvdann. Så alvedon och ibumetin är dagens frukost som det varit så många andra dagar nu.

Idag blir en spännande dag på skolan, vi ska på teater. Och igår kom en av beställningarna jag gjort (de två gula topparna) så dagens outfit blir nog en av dem. Tygerna jag beställde blir lite sen, några var helt slut medan två är på ingång ~ men det gör lite. Påsken ska ju gå till röjj och städ och packning hemma inför fotografering och kommande visningar.

Vi har nästan bestämt oss för en lägenhet - det var bara lite väl mycket fix i den. Mycket småfix. Golv måste slipas, lister är inte färdiga någonstans och alla eluttag och knappar måste bytas, tapetsering och takmålning i alla rum. Trappan måste fixas - där faller stenar. Likaså måste vi väck med en stenvägg då det trillar stenar från den och elen är något galet med - så frågan är om elen är ett hemmafix, taket vid trappen måste också göras något åt, det har släåppt lite gips. Så vi har en del att kolla upp. Däremot kan jag se mig själv i lägenheten - i det rum som i så fall skulle bli mitt kreativa rum med symaskinerna, tygerna, smyckestillverkningen och allt.

Let´s go and ta dagen med lust.

Lite, lite ur funktion. 

Orkar inte mycket ikväll, men när jag kom hem från arbetet gick jag direkt till syrummet och satte igång värmen - men jag har inte kommit mig dit än så det blir inget kreativt gjort ikväll heller :(

Min kropp behöver vila, så fast jag inte vill, så orkar den inte mer idag än att just vila. Än en gång vann kroppen före viljan. Vad är det för karaktär jag är egentligen...

Igår var det ridlektion och vi tränar fortfarande att trava sittandes - att ha kvar rumpan i sadeln medan hästen travar. Det är tradigt. Inga fötter i stigbyglarna, händerna långt ner  och det svåraste hålla balansen och inte gumpa. Rumpan ska som vara fast klistrad i sadeln OCH detta ska vi fortsätta träna & träna & träna.

Hästen jag red på: Lola, vill gärna galoppera om hon bara kommer lite efter den framförvarande hästen, vilket hon självklart gjorde då hon behövde göra nr 2. Då är det väldigt knepigt att hålla balansen utan stigbyglar.

Idag, träningsvärk i mage, baksida & insida lår och lite i korsrygg.

Dagens outfit blir detsamma som i går - samma kläder två dagar i rad är kanske inte något för den som är ung & inne MEN jag är inte ung och inne jag är 40+ och rätt (inbillar jag mig)   

Lite, lite feber vaknar jag med idag och halsen har börjat värka igen och huvudet... Det är en envis jojo-liknande och, gallfeberretande förkylning som trängt sig in i min kropp FAST den har inget där att göra.

Lets go och ta denna tisdag med fart (nu är det långt kvar till måndag)

Tänk att 1 timme kan göra så mycket. Tydligen finns det t.o.m de som mister livet när vi ställer om tiden.

Helt hemskt!

Ja, för mig känns det som att det är mer än 1 timme som spårlöst försvunnit. Känns inte alls som jag sovit klart.

Jaja, tiden rullar på i alla fall och snart är det elevensval och idrott på schemat. Dagens outfit kommer det sen ett inlägg med foto på ikväll. Dess förinnan: jobb, ridlektion & middag. Och jag är redan hungrig...

Magisk måndag till DEJ!

Gårkvällen var mycket trevlig. Fylld med dans, shots, drinkar, skratt och sudd... Som ni ser blev det inta så många bilder, vi hade fullt upp med annat. Vi värmde upp till nattklubben med att dansa med wii

Själv hade jag dansat sönder klänningen innan vi hunnit på nattklubben så jag fick låna en helt underbar lila klänning. Rackarns att jag inte hade någon bild på mig med den på så skulle ni fått sett vad fin jag är lila.

Kvällen gick fort och vips så skulle klubben stänga och min underbara prins kom för att hämta mig.

Tack flickor för en festlig lördag. 

Idag är det segt, ögon klibbar och energin tappade jag på klubben igår och jag har ännu inte orkat hämta den. Jag har försökt sy lite och blivet helt klar med två flickklänningar. På f.m började jag och prinsen se på en film som vi ska se färdigt i afton och nu ska jag pallra mig iväg till lilla mammsen. 

Vi hörs.