Precis, jag kan inte annat än att bli stolt.

Fast jag är inte inblandad i skapandet, jag är bara en storesyster, moster (gudmor) MEN håll med att min syster och hennes son är vackra

När man blir väldigt besviken eller arg på någon, är det lätt att önska den personen åt h-vete. OCH det är inte hela världen för de flesta vet att innerst inne menar man det inte.

Men att för resten av sitt liv önska att: 

• marken du går på, går sönder, 
• ditt vin bli vatten
• blixtrar prickar dig
• olika olyckor händer dig
• du aldrig någonsin igen kan komma ihåg en pin-kod, asså aldrig, även när du får en ny.
• din klocka alltid gå tjugo minuter för sakta så att du alltid kommer för sent
• köttätande myror ska äta upp dina ögonlock så att du alltid är trött och även när du är pigg så ser du väldigt väldigt väldigt trött ut..
• Och att dina hårddiskar för evigt alltid krascha
  

Nu har vi varit och tittat på totalt tre insatslägenheter i veckan - och gissa om jag blivet förvånad. Första lägenheten föll jag för när vi kollade in den på hemnet men i verkligheten var den så liten, så liten. Små rum och otroligt smal hall. Där möter man inte varandra, där blir det högerregeln eller något.

Den andra lägenheten som var en stor femma var mycket mer jobb med än vad som syntes på nätet och likaså här var rummen mindre än vad bilderna på hemnet visade. Måste ha något med fotografens vinkling att göra eller nåt i den stilen, så när vi då i afton var och tittade på den tredje lägenheten som såg mycket fin ut på hemnet men som såg ut att ha väldigt små rum och få förvaringsutrymmen, blev vi mäkta förvånade. Här var rummen i alldeles lagom storlek och allt var tipp topp OM det hade varit någorlunda städat. MEN här kan jag tänka mig bo ena sekunden och andra sekunden anser jag nog att lägenheten är för fin för mig. Så läcker och trendig är inte jag. MEN jag kan ju alltid låtsas ;D

I morgon ska vi titta in en fjärde lägenhet som ser magiskt fin ut på hemnet och den verkar bara fööör perfekt, men prinsen min tycker den ligger lite för långt från city. Få se om han ångrar sig i morgon.

Till något helt annat: SYMARATON.

Det blev inte så mycket gjort, jag glömde strömkabeln och pedalen till min ena symaskin hemma så jag hade bara overlocken, så det bidde början på en barnklänning, början på en damtunika och massa skratt, planering, klippning av tyg och mönster OCH mycket god mat.

Bättre kreativitet i morgon då ska jag inte glömma strömkabel och pedal.

God natt världen.

Ja, lite blek om nosen men snart på G mot vårat lilla symaraton ;)

Jag har vaknat svettig 3 nätter i rad nu med mammas gråt, skrik eller röst på rop efter hjäp på näthinnan. Men det var ju bara en dröm... en dröm som förföljer mig under natten och sen på dagen. Vad betyder det? Är det ett tecken på att mammas livslina snart är slut? 

Finns inget hopp längre? Under har skett förr och även om mitt förnuft säger annat så hoppas jag på ett under. Jag vill inte, mamma vill inte, min styvpappa vill inte, min syster vill inte, vill inte, vill inte vill inte sluta hoppas. 

Förnuftet säger åt mig att försöka göra så mammas sista tid blir till hennes lyckliga. Jag undrar hur? Jag vet att hon saknar sina syskon, hon har sju men hon vet inte om alla finns kvar, för det är bara några få av de som hälsat på henne sen hon blev sjuk. Nyligen var två av hennes systrar på besök och även om lilla mor inte kunde visa hur glad hon blev så lever minnet kvar av deras besök och när jag frågade henne om hennes systrar E & E hade varit och hälsat på - lyste hon upp och nickade ivrigt. Hennes skakningar avtog hon slappnade av för en stund. Tack snälla E & E för ert besök gör gärna om det om ni har möjlighet.

Jag försökte få en av hennes systrar att hälsa på lilla mor tidigare MEN det bidde inget och det skär i hjärtat för jag vet att mamma hade gillat det OCH jag vill verkligen att mamma min ska få gilla sin sista tid i livet. Men vad kan jag göra? Ska jag tvinga dem? Det kan jag inte. 

Alzheimers är verkligen en sjukdom på många nivåer. Är det så vi människor fungerar att vi undviker de nära som blivet sjuka? Varför i så fall? Är vi rädda att själv bli sjuk? Är vi egoistiska? Tror vi att vi inte har något att tillföra? Tror vi inte att... vad tror vi?

Ja, lite blek om nosen men snart på G mot vårat lilla symaraton ;)

Jag har vaknat svettig 3 nätter i rad nu med mammas gråt, skrik eller röst på rop efter hjäp på näthinnan. Men det var ju bara en dröm... en dröm som förföljer mig under natten och sen på dagen. Vad betyder det? Är det ett tecken på att mammas livslina snart är slut? 

Finns inget hopp längre? Under har skett förr och även om mitt förnuft säger annat så hoppas jag på ett under. Jag vill inte, mamma vill inte, min styvpappa vill inte, min syster vill inte, vill inte, vill inte vill inte sluta hoppas. 

Förnuftet säger åt mig att försöka göra så mammas sista tid blir till hennes lyckliga. Jag undrar hur? Jag vet att hon saknar sina syskon, hon har sju men hon vet inte om alla finns kvar, för det är bara några få av de som hälsat på henne sen hon blev sjuk. Nyligen var två av hennes systrar på besök och även om lilla mor inte kunde visa hur glad hon blev så lever minnet kvar av deras besök och när jag frågade henne om hennes systrar E & E hade varit och hälsat på - lyste hon upp och nickade ivrigt. Hennes skakningar avtog hon slappnade av för en stund. Tack snälla E & E för ert besök gör gärna om det om ni har möjlighet.

Jag försökte få en av hennes systrar att hälsa på lilla mor tidigare MEN det bidde inget och det skär i hjärtat för jag vet att mamma hade gillat det OCH jag vill verkligen att mamma min ska få gilla sin sista tid i livet. Men vad kan jag göra? Ska jag tvinga dem? Det kan jag inte. 

Alzheimers är verkligen en sjukdom på många nivåer. Är det så vi människor fungerar att vi undviker de nära som blivet sjuka? Varför i så fall? Är vi rädda att själv bli sjuk? Är vi egoistiska? Tror vi att vi inte har något att tillföra? Tror vi inte att... vad tror vi?

Jag dömer ingen, jag vill bara förstå varför de flesta av mammas syskon inte hälsar på henne. Har min mamma sårat dem på något vis eller vad har hon gjort som inte längre finns för de? Ingen bor längre bort än max 4-5 mil. Har de som inte hört av sig också drabbats av en dementsjukdom? Så kan det ju vara, vad vet jag. Ska jag skriva, eller ringa och fråga, vill jag veta svaren? Vill jag lyssna på deras undanflykter och bortförklaringar? Nej, det vill jag inte. Jag vill bara att ni ska hälsa på mamma. En timme/vecka är det mycket? Vill inte de veta något om mamma - sin syster? Jag menar mamma vet ju vilka de är och hon skulle känna igen alla sina syskon HON ÄR MYCKET VÄL MEDVETEN men kan inte riktigt förmedla sig, men hon vet. Oj, hon vet så mycket mer an vi kan ana. Men det är mindre än hälften av hennes syskon som ringer, som kommer ibland, som visar att de bryr sig. Mer än hälften ringer inte ens och jag vill kanske veta varför men vågar inte fråga...

När mamma inte längre finns hos oss vad händer då med relationen till hennes syskon? Eller relation och relation den finns ju knappt idag... Är det mitt ansvar att se till att det finns en relation... orkar man bära det ansvaret när ens mamma är sjuk?  Är det mitt ansvar att informera mammas syskon om hennes tillstånd osv.? Om det är så, snälla hjälp mig för jag orkar knappt bära min egen sorg.

Idag ska det hända massor och mycket ska jag hinna.

Nu på f.m måste jag sortera och packa sygrejer inför symaraton som startar ikväll och håller på tills på fredag.

Måste slänga mer, då prinsen min ska ta iväg sånt till återvinningen och min syster ska klippa och färga håret så då behöver världens sötaste Noah någon som aktiverar honom OCH det är tydligen utförsäljning och nya tyger på Ohlssons - så kanske hinner man med en tur dit idag också. Så ska jag rigga upp mitt för vårat symaraton och pausa för en lägenhetsvisning kl 18 för att sen komma igång med sömnaden ordentligt innan det är natti natti.

Så nu har jag inte tid att blogga nu måste jag röjja, rensa, packa :)

Har nu förresten appen så jag kan blogga från mobilen - så håll koll på ditt liv här i mitt liv, kanske får du en överaskning, ett hett tips eller vem vet vad...

Igår var jag förbi hos min syster mellan frissan och ridlektionen. Det var så härligt!

Hennes son, min gudson växer och tar för sig. Det är Noah jag skriver om. Noah, 7 månader. Se själv, han är vacker

som ingen...

Kommenterar mitt tidigare inlägg

Jag förstår att det verkar kaxigt och stöddigt av mig att ladda upp bilder på sig sjäv, då jag inte är en ung, snygg och slimad bloggerska OCH jag kan inte heller låtsas att jag är det...   

Jag funderade länge om jag verkligen skulle visa mig i bloggen och kom fram till att jag visar ju MIG själv varje dag för mina vänner, för folk i matbutiken, för mina kollegor, elever och deras föräldrar på arbetet, för alla som är på stan när jag går på stan O.S.V så varför vara så blyg på nätet... This is me och jag ska försöka vara stolt över det, även om jag önskar att jag såg helt annars ut    Men vet ni vad, min familj gillar mig i alla fall, likaså mina vänner OCH det duger mer än gott för mig  

Lite feber, huvudvärk, lite krasslig... kanske för att det är sportlov. Varför vara fit for anything när man är ledig liksom? En ibumetin och en alvedon för hjälpa mig göra min dag idag också. Frissan, syrran och ridskolan är bestämda hållplatser idag.