Oväntat kom värsta svettningarna, sen halsont så in i norden och på det huvudvärk. Vad är detta????

Alvedon hjälper inte och jag både svettas och fryser MEN min känsliga hals är nog... åh, jag vill inte vara så här. Orkar knappt röra mig. Kroppen och huvudet är väck och jag vill bara klaga, som om det skulle bli bättre, men orkar inte prata för halsen värker såååå. Känner mig som en karl. Det är såå synd om mig.

Jag ska sortera, slänga, packa, lägga saker på sin plats... men jag är trött. Jag tänker, jag funderar. Hur ska jag få min vardag att gå ihop med allt jag vill göra?

Det gäller att prioritera. Men vad ska jag välja bort. När jag lämnade mamma idag slog det mig. Kan jag arbeta som en av mammas assistenter? Då har jag jobb och mamma på samma gång. MEN skulle jag klara det? Ska jag välja ett butiksarbete och försöka få arbeta på obekväm arbetstid så jag har fler lediga timmar över till allt jag vill göra?

Det dåliga samvetet gör sig hörd i maggropen varje gång jag lämnar mamma. Skulle det dåliga samvetet försvinna om jag arbetade som ass. hos henne? Skulle mitt dåliga samvete förvinna om jag visste att hon fick två korta besök per dag? Skulle det gå att ordna? Jag menar om jag slutar rida på måndagar så skulle jag praktiskt kunna hälsa på mor 6 dagar i veckan fram till sommarlovet, sen varje dag. Finns det möjlighet för andra att dela upp sig och hälsa på henne också, så det blir ett besök av mig per dag och ett av andra per dag?

Jag frågar och svarar nej det är inte möjligt. Mitt dåliga samvete skulle nog förbli. Men varför? Detta dåliga samvete? denna magont? Handlar allt om min egen bekräftelse - mitt eget ego?

Har inte alls tänkt så tidigare, men vi är ju oss själva kärast och någon sa/skrev något som fick mig att tänka på BEKRÄFTELSE. Kanske fick jag inte den bekräftelse jag behövde som barn och därför söker jag den nu i all desperation innan det är för sent. Vi vill ju alla bli älskad för den man är av sin mor.

När jag var litet var jag nog rätt besvärlig. Jag var ofta hos en av mina kusiner på lov och helger. Jag minns så väl att jag fick en fin liten bok att skriva dikter i av min kusins föräldrar. Jag skrev en dikt och fick så fint beröm att jag genast skrev en till. När jag visade min nya dikt för kusinens föräldrar fick jag veta att jag var för mycket, att det inte var så man gjorde, att det ska ta tid mellan dikterna annars blir de inge bra. Jag blev ledsen. Jag ville ju bara vara bra. Vad tror ni sagts om mig när jag bara var 17 år när jag blev gravid och valde att behålla barnet... När jag fick spela huvudrollen (Julia) i Romeå & Julia så ifrågasatte min kusins mamma varför jag fick huvudrollen - det fanns ju andra som skulle ha gjort den rollen bättre. När jag började tjuvröka och festa på gymnasiet fick jag också veta att det var ju så typiskt bondtjejer att låtsas vara äldre än vad de är. Och så har det faktiskt varit... vad jag än gjorde eller inte så fick både mor och jag veta att jag var inte bra. 

Och när jag fick höra sånt, vad fick då min mamma höra om mig?

Jag var inte så bra. Jag kan inte backa bandet och göra det ogjort men jag kan försöka finnas för mamma och visa henne att jag älskar henne trots att jag inte är så bra och kanske gottgöra att jag inte var så bra som barn och tonåring. På något sätt ställa allt till rätta - bevisa att jag visst är lite bra trots allt. Kanske, kanske kan vår tid tillsammans ge mig en bekräftelse på att jag är lite bra.

Jag vet inte, men så kan det ju vara. Att jag vill visa mamma och mig och alla hennes nära att jag är faktiskt lite bra och det vill jag få bekräftat... eller så får man kanske inte uttrycka sig, men kan det inte vara så, även om man inte få uttrycka det så?

Allt var så bra när vi kom. Svärfar var redan där och min bonuspappa kom från återvinningen i samma stund som vi.

Vi kom med presenter och ballonger till mor som blev så överraskad och glad

Inga märkvärdiga presenter, två par röda tjocksockar, en röd kofta, en stor t-shirt med texten: Världens bästa mamma och på toppen ett par blommiga mjukisbyxor ;) som jag själv sytt. Uppmärksamheten var nog den största lyckan.

Så åt vi andra av tårtan (inte jag då som ännu inte lärt mig äta tårta)

och vi pratade om än det ena och än det andra i ett huller och buller så mamma blev ledsen och började skrika. Assistenterna tog henne till vardagsrummet där hennes säng står och de försöker lugna ner henne. Det blev för mycket ljud för henne, får många konversationer att hänga med på.

Jag frågade om jag fick gå in till henne, men fick veta att det blir lugnast för henne om jag väntar tills hon varvat ner. Assistenterna kallade på min bonuspappa, han har en lugnande effekt på mor OCH då hade det mest magiska hänt. Mor frågade efter mig. Hon ville att JAG skulle komma! De kallade på mig och jag gick in till mor som nu låg i sängen. Jag kramade henne och kunde inte hindra några tårar. Jag pratade med henne så tyst och lugnt och baddade hennes varma ansikte med våta, svala servetter. Jag fick ungefär två timmar med min mamma i vår ensamhet. Ingen assistent, ingen bonuspappa, ingen annan, bara hon och jag.

Gaserna gjorde sig påmind och hon grinade varje gång tills den kom ut, då log hon nöjt. Jag började säga att hon inte skulle gråta, att det blir nog lättare om hon biter ihop och tar i. Och jag tror det hjälpte för hon gjorde som jag sa och gaserna kom en efter en. Tur, de inte luktade. Vi kramades, jag masserade hennes mage, fick henne att dricka, sjöng till Wisex, höll hennes hand, nynnade och kramades mer.

Så blev mor så trött, så trött, men hon stretade mot, ville inte alls ha John Blund som besökare.

Så kom bonusfar tillbaka efter en tur till återvinningen och när mor såg honom lyste hon upp som den finaste solrosen. Hennes kärlek till sin man syns så tydligt. Nu var hon lycklig och jag lämnade henne för denna dag.

Några fler besök fick mamma inte denna dag, men idag, skulle storasystrana E & M komma förbi. Mamma kommer att bli så glad! Jag hoppas fler av hennes syskon trippar förbi någon dag då det gör henne så varm och glad av kärlek.

Inte går det som vi (jag och prinsen) tänkt. Och hur hade vi tänkt? Jo, vi tänkte att vi skulle ha en vägg i sovrummet med skjutdörrsgarderob - så jag får plats och struktur med mina kläder.

Nu när vi mäter längd, höjd och djup så går vi helt i stöpet. Skjutdörrsgarderoberna på Skånska byggvaror har ingen inredning som passar de djup vi kan ha. Ikea har smalare-mindre djupa alternativ men då kräver de en högre höjd än vad vi har i lägenheten. Det är 2 cm som fattas. Så irriterande. Efter mycket googlande, räknande och mätande blir det två garderober utan skjutdörrar:

Den heter BOTNE och har måtten (inom parantes vår väggs mått):

Bredd: 142 cm (375 minus 35+30 för element och lufttjafs=310 cm)

Djup: 55 cm (58 cm)

Höjd: 212 cm (238 cm)

Lite matte: 142+142=284 cm, 310-30=61 cm kvar till byrå

Vi har ju ett lufttjafs-grejsemojjs mitt på väggen som vi inte bör täcka så planen är att ha en byrå i mitten och dessa gardrober på vardera sida om byrån. Känner mig lite lätt förtvivlad. Kommer mina kläder att få plats och samtidigt få den ordning jag vill ha.

Värsta i-landsproblemet, jag vet. Men, men ett problem är ett probl...... kanske ska jag vänta och se om det blir ett problem. Det kanske blir klockrent!

Tiden räcker inte till. Jag har inte hunnit dela med mig, dokumentera ;)

Men nu har jag laddat upp några foton från mammas tid på lassa sist.

Den 15 april. Mamma är så trött, så trött. Hon hade fått lugnande inför röntgen av hennes hand som var så svullen, blå & röd.  

Den 22 april hade lilla mor två fåglar som gärna ville in och hälsa på henne på lassa

Mamma låg i sin säng och njöt av se på sin älskade man. Hon kunde inte se sig mätt och hon var så lycklig.  

Det var visst en liten fraktur i mammas hand som läkarna upptäckte efter en andra granskning av bilderna. Hon har blivet lindad men hon har inte ont.

En mysig stund, där mamma är fylld av kärlek och njuter så av kramar och att se på sin älskade man. Det syns i hennes ögon hur lycklig hon är som har honom. Det är kärlek - så mycket vacker kärlek.

Nu ska jag packa lite, så mer om mamma sen.

Hur lång tid är sen?